Ja, äntligen! Lite rock ‘n roll igen! Det här sabla femtiotalet ger mig för mycket jazz och det har jag lite svårt för. The Crickets var Buddy Hollys grupp och Buddy Holly är ju en man som gjort ett rejält avtramp i rock ‘n roll-historien även om han inte blev så vidare långlivad (22 år). Låtarna är korta och har ett bra tempo, det svänger rejält och jag kan bara ställa mig fundersam till vad man tänkte när detta kom i en tid full av ”fin” och ”tillrättalagd” musik. Jag ser med tillförsikt och vida vyer mot framtiden (läs sextiotalet) när jag hör den här skivan. Ge mig mer! För övrigt kan jag berätta för den vetgirige att gitarren som Buddy Holly håller i är en Fender Stratocaster och den andra är en Gibson ES225. Sådär, då vet vi det.
Albumet: The ”Chirping” Crickets
Med: The Crickets
Från: 1957
Lyssnade jag på: På jobbet.
Tillsammans med: Mig själv och mina hörlurar.
Den: 2012-01-06
Och det var: Härligt, härligt. Man känner att sextiotalet kommer snart.
Men måste man egentligen ha hört det innan man dör? Tja, det kan väl inte skada precis.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: You’ve Got Love.
Albumet finns här.
Femtiotalet fortsätter med ganska svår musik men jag lyssnar ihärdigt vidare. Palo Congo är en skiva full av rytmer och trummor av alla de slag med djupa kopplingar till Latinamerika och Afrika. Det finns lite sång på skivan men jag skulle snarare kalla det för olika rop- och skrikljud. Tydligen kom Sabu Martinez från New York och han arbetade med alla andra jazz-killar från femtiotalet, som till exempel Dizzy Gillespie, Benny Goodman, Thelonious Monk samt Duke Ellington och Count Basie som vi redan känner till i den här listan. Sabu Martinez flyttade tydligen till Sverige 1967 och var med på två skivsläpp. Han avled också i Sverige 1979 vid en ålder av 48 år. Sådär, då vet vi det.
Albumet: Palo Congo
Med: Sabu
Från: 1957
Lyssnade jag på: På jobbet och hemma.
Tillsammans med: Mig själv (även om jag råkade skrämma Sara när hon låg i badet genom att glömma skruva ned volymen innan jag började lyssna).
Den: 2012-01-05
Och det var: Tråkigt och konstigt, men säkert jättebra och viktigt för musikhistorien.
Men måste man egentligen ha hört det innan man dör? Nej, inte om man frågar mig.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: El Cumbanchero (som faktiskt är lite bra och svängig).
Albumet finns här.
Jahapps! Då har det varit nyår och jag hann i alla fall med 10 album under 2011. Dags att sätta en sabla fart ifall jag ska hinna till 00-talet innan jag blir pensionär. Men till mitt försvar måste jag berätta att bloggen faktiskt har krånglat så till den milda grad att det inte har gått att lägga in några nya inlägg.
Detta kubanska album har jag svårt för. Genren kallas för afro-jazz och Machito sägs ha varit inspirerad av Duke Ellington som jag väl inte tycker är alltför skojig och dessutom är detta album väldigt afrikainspirerat. Nä, jag behöver sextiotal nu innan jag tröttnar.
Albumet: Kenya
Med: Machito
Från: 1957
Lyssnade jag på: På jobbet, hemma och i Sverige.
Tillsammans med: Sara och mig själv
Den: 2012-01-04
Och det var: Inte direkt inspirerande.
Men måste man egentligen ha hört det innan man dör? Nej, det tycker jag inte.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: Kenya.
Albumet finns här.
Dags för album nummer tio i den fantastiska utmaningen jag gett mig in på. En galning som heter Louis Prima. Bara albumnamnet säger en hel del, The Wildest! Att det är ett utropstecken efter titeln försäkrar att detta är musik med mungiporna uppåt. Det finns ett par låtar på skivan som jag hört en hel del förr och som är riktigt bra och framförallt underhållande att lyssna på, jag tänker då på Just A Gigolo/I Ain’t Got Nobody (Medley), Oh, Marie och Buona Sera. Detta är ett album jag verkligen kan rekommendera och som jag tycker håller riktigt bra klass även idag.
Albumet: The Wildest!
Med: Louis Prima
Från: 1957
Lyssnade jag på: På jobbet, i köket och på bussen.
Tillsammans med: Sara
Den: 2011-12-07
Och det var: Riktigt bra.
Men måste man egentligen ha hört det innan man dör? Det tycker jag verkligen.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: Buona Sera.
Albumet finns här.
Dags för album nummer nio, skönt svängig musik med Little Richard. Det känns som att den här killen var lite galen, jag har för mig att min musikfröken i högstadiet menade att han bland annat spelade piano med fötterna. Det svänger om musiken, han har en mustasch som inte är av denna värld och framförallt har killen riktigt bra riv. Jag minns att i de glada mp3-samlar-dagarna hade jag faktiskt lyckats samla ihop hela detta albumet från olika avkrokar av internet för att ha och lyssna på i min Henrik-mega-album-mix i Winamp. Detta gillas, även om det är långt i från modernt.
Albumet: Here’s Little Richard
Med: Little Richard
Från: 1957
Lyssnade jag på: På jobbet, i löpspåret och hemma.
Tillsammans med: Ingen
Den: 2011-11-19
Och det var: Svängigt och bra.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: She’s Got It.
Albumet finns här.
Åttonde albumet är ett rosa album. Fats Domino med fantastisk frisyr och lika vackert leende. Detta är ett album med en låt man hört många gånger förr – Blueberry Hill. Jag tycker de andra låtarna är ganska tama men det som känns bra med denna skivan är att det börjar andas mot sextiotalet. Albumet är framåt jämfört med all jazz och Frank Sinatra som kännts högst traditionella. Det skulle då vara Elvis som också känns nyskapande. Jag tycker det känns bra, men albumet i sig tycker jag väl inte är sådär fantastiskt. Som kuriosa kan jag berätta att många musikexperter menar att det kan vara Fats som gjort den första rock n’ roll-låten med sin The Fat Man från 1949. Bara en sån sak.
Albumet: This Is Fats Domino
Med: Fats Domino
Från: 1957
Lyssnade jag på: På jobbet.
Tillsammans med: Ingen
Den: 2011-11-15
Och det var: Väl ganska bra.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: Blueberry Hill.
Albumet finns här.
Nu för tiden har min blogg börjat handla mycket om musik, och då i synnerhet listan med 1001 album man måste höra innan man dör. När jag blir trött på att lyssna på femtiotalsalbum gång efter annan använder jag gärna Echofi. En enkel och bra tjänst som går ut på att man skriver in en artist man tänker på och sen ”matar” tjänsten ditt Spotify med låtar som man kan tänkas gilla. Ger man dessutom feedback med om man ”älskar” eller ”hatar” låten som spelas får man en mer personifierad stream.
Jag tycker det funkar finfint och jag blir matad med en massa musik jag inte kände till och en del grupper jag tänkt lyssna på men aldrig kommit mig för att upptäcka.
Det verkar som att folk gillade trumpetare storband på femtiotalet. Jag har lite trögt med att komma igenom de här jazzskivorna. At lyssna igenom en skiva är inte så svårt men när den är slut går tankarna ”vad var det egentligen jag lyssnade på?” Det fastnar liksom inte. Men. Nu ska vi se. Count Basie har svänget med sig i alla fall. Det känns som ett stort gäng musiker och även om det är högt tempo känns det oerhört tight. Kul också att det fanns en jazz-cat som hette Duke och en som hette Count. Funderar på om de var rivaler eller inte.
Albumet: The Atomic Mr Basie
Med: Count Basie
Från: 1957
Lyssnade jag på: För många gånger. Hemma och på jobbet.
Tillsammans med: Ingen
Den: 2011-11-14
Och det var: Lite för mycket jazz.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: Splanky.
Albumet finns här.
Tidig amerikansk sydstatscountry var det här, ja. Jag har passat på att lyssna ett par gånger på det här albumet för det är ganska enkelt att lyssna på. Det vore en överdrift att säga att låtarna känns moderna men där är något mjukt och ärligt i brödernas röster som gör att jag inte tröttnar på det. Albumet heter ju Tragic Songs Of… men bortsett från texterna uppfattar jag det som upplyftande, hade varit intressant att lyssna på ett av deras mer positiva alster för att höra hur det låter.
Albumet: Tragic Songs Of Life
Med: The Louvin Brothers
Från: 1956
Lyssnade jag på: På flyget till Oslo.
Tillsammans med: Ingen
Den: 2011-11-08
Och det var: Uppåt, trots titeln. Men det är säkert bara som jag tolkar det.
Hade jag hört det förr? Ja.
Jag rekommenderar denna låten till Sara: In The Pines.
Albumet finns här.
